Som utbyteselev i Mora
Gräset är alltid grymmare på andra sidan
Alltså, jag var i Mora i Sverige som utbyteselev under femte perioden. Mora är en stad i mitten av Sverige, där finns det säkert mest myggor och skogsbränder. Och himla fina människor, en känsla av samhörighet och upplevelser, som jag aldrig kunde ha fått från någon annanstans. Ja, jag skulle gärna ha fortsatt att studera där, om det bara hade varit möjligt.
På grund av de där syftena åkte jag till Mora på första plats. Dessutom ville jag lära mig att tala bättre något språk. Så, Sverige blev valt, eftersom det (verkligen) ligger nära och jag skulle ha kunnat åka fort bort därifrån. Men varför Mora, om jag också hade kunnat välja typ Stockholm eller även Haparanda? Svaret: skidgymnasium.
Jag bodde med en familj i deras källare. Oroa er inte, det var jättemysigt. Min familj var otroligt trevlig och gästfri. I familjen fanns det två små barn och alla fyra pratade tyska tillsammans. Vilket språkprov skulle man kunna säga. Jag trivdes där jättebra och tyckte att jag verkligen var en del av familjen.
Innan jag kom till Mora,blev jag frågad, om jag kanske hade läst fysik och kemi i Finland. Jag är så tacksam att jag hade, eftersom jag hamnade på naturen. Den var en av linjerna, som man kunde välja mellan. Naturen gjorde mitt liv så mycket enklare, för att nästan alla skidåkarna var där med och för mig.
Men nu lyssna på mig alla finländare som bryr sig att läsa detta. Jag behövde inte köpa en enda bok och jag fick datorn från skolan. Allt var gratis, kan ni tänka er??? I början hade jag helt noll koll på allt (okej det förändrades sig inte under våren, bara att vara ärlig). Jag fattade ingenting och det, att allt var på svenska, hjälpte ingenting. Jag var typ nån jäkla lus som fastnade i och som klarade sig inte utan andra i tio minuter. Min åsikt av lektionerna är att de var chilla och ganska likadana med Oukku. Den enda skillnaden var att alla kände varandra, så det var ingen stor grej att fråga eller snacka med hela klassen. Om det tyckte jag väl bra. Eftersom jag är säker att ni är nyfikna, om skolan var svårare eller lättare där, var så goda, svaret är ja och nej. Matte var lekande lätt eller åtminstone den delen som jag hade hängt med. Fysik var lika svårt, eller till och med lättare än här i Finland. Och ja, jag vet att jag fick D av nationella provet, men det blev betyget, eftersom jag bestämde mig för sent att köra provet. Jag hade ingen aning hur man räknar hastighet för tiden i rymden eller kunde inte förklara halveringen för kärnan av uran av sig själv.
Sen kemi, det allra svåraste ämnet. Jag är inte säker ännu till denna dag, om det bara var en jättejättesvår grej eller om jag bara är dum i huvudet. Pinsammaste var att jag försökte mitt bästa att hänga med, men lektion efter lektion, stirrade jag bara på tavlan utan ingen koll.
Engelska var kanske svårast jämfört med Finland. Jag gjorde nationella provet, som är den svenska motsvarigheten för studentexam, också i engelska. Jag hade fan aldrig gjort lika svårt prov som det var, och det att jag hade tappat bort all engelska mot svenska var ingen fördel. Men det roligaste var svenska (som ämne!!!). Fast jag var lite hjälplös med uppgifterna, hade jag jätteroligt. Den absoluta höjdpunkten under min skolkarriär var debattmatchen.
Det finns inte så mycket att berätta om träningar, för att de var ganska likadana som här hemma. Det var nog lite överraskande, att de nästan inte hade någon skillnad alls.
Hela skolåret handlade om inget mindre än studentveckan. Man ställde fruktansvärt stora förväntningar åt veckan och jag kan säga att veckan slog dem alla. Ni får bara tänka er, vad man gjorde under den där veckan. Det handlade om sista gemensamma dagar, nästan inget skolarbete och de äldste fick sina studentmössor. Jag kommer inte att avslöja punktligare, vad veckan i huvudtaget innehöll. I alla fall var det grymmaste jag har någonsin gjort. Jag deltog även i balen (tack alla som hjälpte mig med det), som betyder fina kvällen i snygga klänningar bland alla vänner. Men ändå den mest oväntade händelsen tog plats under sista skoldagen i aulan. På någon jättekonstig grund, fick jag den sista Dalahästen, som avges för duktiga elever i avslutningsevenemanget. Nåja, dalahästen var ju toppen.
(källa: nilsolsson.se)
Knappast är det en överraskning att jag lärde mig så mycket svenska. Jag gjorde ett kontrakt med mig själv att inte använda engelska. I början var det ganska jobbigt att förstå bara en del. Mina favoritord var “vad” och “nu fattade jag inte”. Roligt var att försöka förklara, hur jag följde harens fotspår till en kontroll och jäklar, när jag behövde skriva om existentialismen på svenska även om jag inte ens på finska förstod vad det betydde. Det var också en sådan ofattbar känsla, när jag insåg skillnaden mellan hastighet och fastighet. Till slut, blev det mycket lättare. Jag förstod nästan allt och pratade helt bra svenska.
Från Mora saknar jag nattbad, kajaktur med klassen, mysiga grillkvällar vid torped, gym(dans?)pass och konstiga missförständingar på grund av mina felaktiga språkkunskaper. Och absolut mest de människor, som gjorde förra våren definitivt den bästa, som någonsi har hänt åt mig.
Kommer att komma och hälsa på er,
Aino
